"Vad?" Undrar han.
"När tror du att vi...kommer att göra slut?" Frågar jag och tittar på honom. Han vänder sig om på stolen och kollar ner på mig där jag sitter i soffan. Med nästan en spänd blick.
"Jag vet inte" säger han men lägger snabbt till: "men oroa dig inte, det är inte snart.Jag lovar"
"Men alla säger att du bara blir kändare och kändare. Det dröjer bara typ 1 månad tills ni inte behöver mig längre" säger jag och tittar ner i mina händer igen. Det tar en liten stund innan justin svarar som han funderade.
"Men allt som folk säger är inte sant"
"Ja det är klart men du vet inte om det inte är det. Tänk om allt är sant"
Han öppnar munnen men stänger den igen. Han vänder sig om och fortsätter med sitt 'arbete'.
Jag suckar lågt och går in till sovrummet för att duscha och sedan klä om. Det verkar som om vi inte ska göra något speciellt idag. Jag tar av mig morgonrocken och underkläderna och hoppar in i duschen. Det svala vattnet är lugnande och det är skönt när jag tvålar in mig.
När jag är klar byter jag om. En kort vit tröja och ett par vinröda mjukisbrallor. Avslappnat.
När jag kommer ut i vardagsrummet är Justin borta inte ens i köket. Jag fuktar läpparna frustrerat och gör till bordet där jag lagt min mobil. Jag ska precis ringa honom när jag kommer på att han låst min mobil. Den lilla jäveln, tänker jag och tar hemtelefonen. Jag funderar en stund för att försöka minnas nummret. Som tur är kommer jag ihåg det så jag knappar in det. Inget svar.
Vad håller han på med?
Jag drar en hand genom mitt ruffsiga hår och undrar vad jag ska göra. Egentligen finns det en massa saker att göra i Justins enorma hus men inget lockar mig direkt. Jag lägger armarna i kors medan jag går till TVn. Jag slår på MTV där jag snart ser Justin.
Har han gått på en intervju utan att säga till mig?
Justins perspektiv:
"God morgon, Justin tack för att du kommit" säger intervjuaren.
"Tack för att ni har mig här" svarar jag. Bäst att vara hygglig. Jag kan inte låta bli att gunga med stolen medan vi pratar. Jag rättar till hörlurarna.
"Så, du planerar en turné eller hur? Vad kommer turnén heta?" Frågar hon och kollar nyfiket på mig.
"Ja jag kommer låta mina fans välja via twitter så om du är en belieber, skriv ett förslag så kommer kanske ditt förslag vara det bästa" säger jag och kollar in i kameran och passar på att göra min kända blinkning med ögat. Intervjuaren fnissar till innan hon fortsätter.
"Perfekt! Så du och Selena, hur lång tid har ni varit ihop?"
"Nästan en månad" svarar jag.
"Har du skrivit någon låt till henne?" Undrar hon.
"Självklart." Svarar jag.
"Om du skulle beskriva Selena med en mening vad skulle det vara?" Jag funderar en stund tills jag svarar.
"Den bästa och snyggaste flickvännen i hela världen" ler jag och intervjuaren skrattar till.
Demis perspektiv:
Jag stänger raskt av tvn efter att Justin sagt: "Den bästa och snyggaste flickvännen i hela världen"
Inte för att jag är arg utan för att om jag ska glömma bort honom så måste jag tänka på annat. Mina tankar avbryts av att någon plingar på dörren.
"Jag kommer!" Skriker jag och springer till hallen. Jag tar tag om nycklarna på det lilla bordet innan jag låser upp dörren. Jag ser Cece stå med ett tillgjort leende.
"Cece?" Jag kollar på henne med ett förvånat ansiktsuttryck.
"Demi" svarar hon och leendet suddas snabbt ut. Jag kollar på hennes kläder, Som vanligt. Höga klackar, kort svart kjol och instoppat vit t-shirt. Hon sätter nervöst ett av sina blonda hårslingor bakom örat.
"Varför har du kommit?" Frågar jag. Hon försöker på med ett leende men det ser bara stelt ut.
"Kan vi gå en promenad?" Hon pekar bakåt.
"Visst" jag rycker på axlarna och sätter på mig mina gympadojor samt en tunn jacka eftersom det blåser lite. Jag greppar tag om min väska och slänger den över axeln.
Vi går en stund. Utan att säga något till varandra. Det är både pinsamt men ändå skönt. Lite lugnt. Tills jag avbryter tystnaden.
"Vad ville du prata om?"
"Det gäller Madison" svarar hon dystert. Jag stelnar till.
"Har det hänt något, cece?" Frågar jag med både sträng och orolig röst.
"Nej, nej...." Cece ruskar på huvudet så att hennes hår viftar. Jag blir lättad.
"Bra, men vad är det med Madison?" Vi fortsätter gå då vi båda märker att vi plötsligt stannat.
"Det är mitt fel" viskar Cece för sig själv och biter sig i överläppen nervöst.
"Cece?" Jag märker att jag låter upprörd själv.
"Det är mitt fel" upprepar Cece och stannar till. Hon möter min blick. Jag ser att hon är förtvivlad.
"Vad?" Undrar jag.
"Att Madison fick den där jävla astma attacken!" Jag rycker till när hon säger så. Cece brukar aldrig, aldrig svära. Hon ser gråtfärdigt på mig. Att se henne så gör mig själv ledsen jag kramar om henne tröstande. När jag släpper henne har hon lugnat sig.
"Berätta" manar jag på henne.
"Hon var hemma hos mig, jag hade bråttom för jag ville gå till en väninna o.." Jag avbryter henne. "Vännina?"
"Polare"förklarar hon. Jag nickar och hon fortsätter.
"I alla fall. Madison bad mig gång på gång om hon kunde spela fotboll med sina kompisar. Jag ville få henne att sluta tjata så jag lät henne gå. Jag följde med henne till sina vänner och sen gick jag till min väninna. Men innan jag lämnade huset med Madison såg jag den där astma saken på bordet. Jag tänkte ta den med hade så bråttom att jag glömde bort det. Sen fick jag ett samtal från sjukhuset och det är allt. Madison hamnade i koma på grund av att jag var slarvig." Hon kollar skyldigt på mig. Jag skakar bara på huvudet. Vad ska jag säga?
- Du visste inte det gör inget..,det kan jag inte säga.
- Vad har du gjort din klant! Det kan jag verkligen inte säga.
"Det kommer ordna sig" lugnar jag henne och kramar om henne. Hon snyftar till innan hon besvarar kramen. Jag och Cece har inte helt och hållet matchat men ändå så kan jag inte vara arg på henne.
För första gången känner jag 'syskonkärlek' med henne på riktigt.
Selenas perspektiv
Jag sitter med öppen mun efter att jag hört hans intervju med MTV. Jag vet inte om jag borde vara mållös eller generad. Jag vet inte om han var ärlig när han sa det där om mig. Antagligen inte. Men ändå kan jag inte sluta tro att det han sa var sanningen.
Snart hör att dörren öppnas. Äntligen har Justin kommit, tänker jag när jag märker att han varit borta i nästan 4 timmar. Visst det är normal tid men det känns som flera tusen dagar för mig som sitter och rullar tummarna. Jag hör hur det knarrar i golvet när han kommer in i vardagsrummet där jag sitter.
"Hej" hälsar jag lite ironiskt.
"Gillade du intervjun?" Undrar han och vickar på ögonbrynen.
"Det beror på." Svarar jag. "Kan du ge mig lösenordet till datorn och mobben?" Frågar jag.
"Nepp" svarar Justin bara.
"Va!? Men jag följde ju med dig på den där dumma utflykten!" Tjuter jag ursinnigt.
"Bara om du säger samma sak som jag sa om dig på intervjun" säger Justin med armarna i kors.
"Jag minns inte vad du sa ens" ljuger jag. Egentligen minns jag varenda ord.
"Den bästa och snyggaste flickvännen i hela världen" säger Justin och närmar sig.
"Om jag sa det skulle jag ju ljuga" svarar jag trotsigt.
"Du ger mig inget val" Justin rycker på axlarna och kommer ännu närmare. Jag slickar mig om läpparna. Snart känner jag två händer attackera mig i magen och vid halsen. Jag gapskrattar direkt och ramlar ihop på soffan jag satt på. Jag sparkar med benen men det är lönlöst. Justin har sattit sig på mig och fortsätter kittla mig.
"Säg det!"
"Varför?" Skrattar jag fram.
"Säg det annars blir det ingen mobil eller internet" säger Justin. Jag får nästan svårt att andas på grund av att jag skrattar så mycket.
"A..ldr....Aldr..ig!" Hojtar jag. Han kittlar mig mer och mer.
"Du är den bästa och snyggaste pojkvännen i hela världen" skrattar jag och märker att jag hyperventilerar.
"Duktig flicka" han klappar mig på axeln innan han hoppar av mig.
"Lösenordet" säger jag och han suckar.
"Datumet du fyller år" svarar Justin och jag stönar. Att jag inte testat det tidigare.
"Hur vet du datumet jag fyller år?" Frågar jag och rynkar pannan.
"Sel, jag skulle aldrig bli ihop med någon om jag inte ens visste när hon fyller år" svarar Justin som om det är solklart.
Men jag bryr mig inte. Jag springer till köket där min mobil ligger. Det här har jag längtat efter...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar